det har äntligen börjat bli riktigt mörkt ute om nättnerna nu. och även fast jag vill sova, så ligger jag vaken. även fast jag försöker slita bort dig från drömmar och tankar så kommer du alltid krypandes tillbaks. det gör ont. det gör ont att jag vet att jag fastnade här nånstans och du troligtvis inte skänkt mig en tanke på ett tag. det gör lite ont då. att du inte vet vilken oreda du skapat.

och jag vill berätta för dig, att mitt hjärta värker varje gång jag hör ditt namn. och jag gråter för att du ljög och att du nu krossar allt jag byggt upp.