blir inte klok på livet. inte dig heller. är så trött på att försöka lista ut dig som en svår jävla gåta. det sorgliga inatt var inte att jag var påväg, i sprutande tårar att ta av mig ditt halsband och lägga det på nattduksbordet, utan det faktum att jag blir rädd att du faktiskt ska ta tag i saken och gå raka vägen genom dörren. på riktigt. gud vad är det med mig? kan jag bara sluta, kanske hålla käften och tänka fan skiter väl i dig och vad du gör om du lever ditt liv som du behagar ska fan jag göra detsamma