din klocka på väggen står på 5 över 2 som den alltid gjort sen första dagen jag kom till dig. märkena på väggarna ser exakt likadan ut som när jag låg och kollade på dom en varm sommar natt för cirka 1 år sedan. det var något speciellt med det där att sova över hos dig, att höra fläkten surra och lyssna på dina djupa andetag. allting var så nytt och spännande, och om nån sa till mig då att jag skulle vara mer förälskad i den här personen nu så skulle jag skratta den högt i ansiktet, ha-ha. jag trodde aldrig att det skulle gå över i något sånt här, nått så defenitivt. jag trodde nog aldrig att jag dessutom skulle kunna förlora mig själv. 

 

jag tänkte på det idag, tänkte på vad som förändrats sen första gångerna jag var här och insåg att det faktiskt inte var så mycket. några affischer på väggarna som tagits bort, nya gardiner, nån ny dekoration i bokhyllan. jag vet inte varför jag blir ledsen när jag ser att så lite förändrats men samtidigt så mycket. inget speciellt påtagligt, men på andra sätt. det kanske är så att då var då, nu är nu. man kan inte alltid vara nykär om det är det jag egentligen menar. tycker inte det här blev en speciellt sammanhängande text men jag hade lust att skriva lite. nu ska jag försöka sova, och sluta tänka på jobbiga krångliga förändringar som jag säkert kommer få leva med resten av mitt liv. bara att vänja sig.