det känns rätt uppenbart, även fast du inte vågar säga det högt. det existerar inte längre några ''föralltid''. ingenting som tyder på att du vill se en framtid med mig. det känns inte så längre. och jag kan kanske förstå dig till viss del. men att se och höra förändringen från dig får mitt hjärta att slå volter. det gör ont att du inte kan lova mig längre som du kunde förut. 

 

din klocka på väggen står på 5 över 2 som den alltid gjort sen första dagen jag kom till dig. märkena på väggarna ser exakt likadan ut som när jag låg och kollade på dom en varm sommar natt för cirka 1 år sedan. det var något speciellt med det där att sova över hos dig, att höra fläkten surra och lyssna på dina djupa andetag. allting var så nytt och spännande, och om nån sa till mig då att jag skulle vara mer förälskad i den här personen nu så skulle jag skratta den högt i ansiktet, ha-ha. jag trodde aldrig att det skulle gå över i något sånt här, nått så defenitivt. jag trodde nog aldrig att jag dessutom skulle kunna förlora mig själv. 

 

jag tänkte på det idag, tänkte på vad som förändrats sen första gångerna jag var här och insåg att det faktiskt inte var så mycket. några affischer på väggarna som tagits bort, nya gardiner, nån ny dekoration i bokhyllan. jag vet inte varför jag blir ledsen när jag ser att så lite förändrats men samtidigt så mycket. inget speciellt påtagligt, men på andra sätt. det kanske är så att då var då, nu är nu. man kan inte alltid vara nykär om det är det jag egentligen menar. tycker inte det här blev en speciellt sammanhängande text men jag hade lust att skriva lite. nu ska jag försöka sova, och sluta tänka på jobbiga krångliga förändringar som jag säkert kommer få leva med resten av mitt liv. bara att vänja sig. 

har ingenting speciellt att skriva här på bloggen. blir ensam hemma halva veckan, drar på gatufesten onsdag + lördag, och efter det åker jag till borlänge med pojkvännen. 

 

har laddat ner en mängd filmer så nu tänkte jag krypa ner i sängen (ensam, vilket som är synd). 

you, with your words like knives and swords and weapons that you use against me, you have knocked me off my feat again, got me feeling like i'm nothing. you, with your voice like nails on a chalkboard, calling me out when i'm wounded. you, pickin' on the weaker man. 

 

you, with your switching sides and your walk-by lies and your humiliation, you, have pointed out my flaws again as if i don't already see them. i'll walk with my head down trying to block you out cause i'll never impress you. i just wanna feel okay again.